et spiritus Santi..

Jag hade gjort helg, packat väska och var redo för att åka till stranden i fyra dagar, när FN går ut med varningsmejl tätt följda av medias breaking news om att den fjärde tyfonen sen jag kom hit, Santi, är på väg in mot Manila. Vi skulle åka till Lucys mamma som bor i en stad norr om Manila, där skulle vi hänga på stranden, bada och ha det skönt. Nu sitter vi och väntar in fler rapporter om tyfonens moves för att kunna avgöra om det är möjligt att åka eller inte. Manila ligger precis vid den undre svarta linjen mellan den blå och den gröna pricken. Och vi ska åka norrut. Right in the eye! Jag måste dessutom vara tillbaka i stan på måndag, så att bli strandad nånstans på vischan är inte ett alternativ!

Tant Gredelin? Martha Stuart!

Min kompis frågade härom dagen om jag hade gjort något ungdomligt här, som att gå på klubb eller nåt. Nej, på min fritid pratar jag med övre medelåldersmänniskor om medelåldersproblem, åker till trädgårdar, försöker hänga med i skvallret om presidenter och deras män eller fruar (filipinos älskar att skvallra!) och spelar Majong (bridge-nivå). Det är lagom tantigt tycker jag!

I söndags var jag ute på en underbar tur till Tagaytay söder om Manila, i Batangas. Så här tidigt åkte vi iväg!I Batangas är klimatet annorlunda, det är svalare och bra för att odla alla möjliga olika slags växter, blommor och grödor. Härifrån kommer enligt många Filippinernas godaste kaffe! Filippinerna producerar riktigt gott kaffe, alltså så gott att man inte kan dricka det i farten medan man jobbar utan liksom måste stanna upp och njuta av. Inte så mycket exporteras, så det kanske kan vara något för kvinnorna av Filippinerna att satsa på! Exportera kaffe till världens mesta kaffedrickare i La Suéde. Utan kaffehallickar förstås. Fair trade!
I närheten av Tagaytay finns Taal volcano, världens MINSTA aktiva vulkan! Det ni! Det är en vulkan i en sjö i en vulkan i en sjö. Ofta är det disigt på sjön men i söndags kunde man i alla fall se öppningen på den, och framförallt njuta av utsikten! Det lilla "berget" i mitten som knappt syns, det är Taal volcano =)
Tyvärr har även betongsympatisörerna upptäckt det fina med Tagaytay och här byggs fula höga cementgrunkor mitt i vackra vyer för fulla spjäll. Som här.Sen åkte vi till Sonyas Garden, ett grymt najs ställe!! Det började som en trädgård där den här kvinnan potade på för sig själv, och har nu utvecklats i sann Gnosjöanda till en verksamhet som sysselsätter hundra personer i stan. Där finns bed & breakfast, ett spa, växthus, trädgårdar, hennes famösa rosenvatten och andra organiska och ekologiska pryttlar, och varje helg är det uppbokat för bröllop. Verkligen en nödvändig omväxling mot Manilas avgaser och folkmassor var denna oas. Här kommer några bilder.Hon samlade också på kinesiskt porslin.Och Hat momma hade en hattsamling! Jag ville ta med mig allihopa.
Filippinernas Martha Stuart i egen hög person, Sonya Garcia. Äter frukost och signerar sin coffeetable-bok med glaspenna och grönt doftbläck till Luz. Fint ska det va.Sen tog vi en jeepney till "the Palace in the sky", som också hade fin utsikt.Själva palatset var inte så mycket att se, bara såna här ruiner.Vi avslutade med vintageshopping och lunch hos en grek.

Titta!

Titta vilka fiinfina manschettknappar jag hittade och skickade hem till Jonatan, de passar verkligen honom tycker jag.

Nu löser vi alla världens problem

Det är varmt idag. Säkert omkring 35 grader, och det verkar nästan som att den värsta regnperioden är över för hela förra veckan var solig och varm =) Paraplyet som jag köpte när jag kom hit för att klara skyfallen kommer till användning varje dag när jag går till jobbet, come rain or come shine!

Spenderade nästan hela förra hektiska veckan med att försöka lösa alla världens problem! Först var det National Women's Summit, en årlig tvådagarskonferens som samlar de flesta mer och mindre inflytelserika personer i Filippinerna som har med landets utveckling att göra, alltså både från utvecklingssidan, finansiärer och från den politiska sidan. Föreläsningar, sessions och workshops behandlade bland annat miljö och klimatförändringar, överbefolkning, media, infrastruktur, disaster risk reduction, FNs resolution 1325 on women, peace and security, ekonomisk kris och tillväxt, reproduktiv hälsa, empowerment, conflict prevention and management, militarisering, mikrolån och entreprenörskap, crisis of governance and corruption, våld mot kvinnor, migration, lagar och konventioner, science and technology, MDGs (millenium development goals), trafficking med massa mera!! Inte den lättaste uppgiften att hitta genomförbara och effektiva systematiska lösningar till alla dessa frågor på två dagar! Men det var dööspännande och ännu bättre blev det! För efter den här konferensen så bytte Asia Pacific NGO Forum on Beijing +15 av. Det är alltså en regional konferens som hålls var femte år där människor från hela Asia Pacific-regionen samlas för att lösa alla världens problem igen! Från Pakistan i väst till Japan i öst (for a change), alla var där. Fokus är mer på NGOs, Non-governmental organizations, men FN, stora finansiärer och andra internationella organ deltar också. Utgångspunkten är "the Beijing Platform for Action" som antogs i Peking -95, en omfattande deklaration som ålägger regeringar att göra förbättringar i utvecklingen inom 12 kritiska "areas of concern". Ämnena var ungefär desamma som på den tidigare konferensen, men diskussionerna blev mer givande tyckte jag eftersom perspektivet nu inte var nationellt utan hela Asiens! (och det nationella nästan alltid är sammankopplat med det globala). Som ni förstår kan jag inte gå in närmare på alla ämnen, men förslag på lösningar kunde handla om allt från att ändra i lagar eller öka tillgängligheten av nödvändig service, till enkla saker som att ge bättre information, att släppa ner KOKTA, inte okokta ägg till nödställda som sitter fast på sina hustak i översvämningar!?!... Eller konserver, ganska värdelöst för de som inte varit förutseende och tagit med sig sina konservöppnare upp på taket...
Filippinerna ligger ju så till att de är utsatta för alla tänkbara naturkatastrofer; tsunamis, jordbävningar, vulkanutbrott och tyfoner. Här är ett exempel på enkel lösning som funkar! När en vulkan får ett utbrott så följer ofta tunga "ash rains", aska som faller ner över stora ytor mark. Askan lägger sig som ett tjockt täcke på hustaken och till skillnad från våra hus uppe i Norrland som tål en meter tung snö på taken, så faller de här ostabila kåkarna ihop ganska omgående och hundratals människor blir hemlösa, ja ni förstår. När det här händer tar invånarna i de här städerna och byarna ofta med sig det de kan bära och flyr sina hem hals över huvud för att klara sig. Men i en by lärde någon invånarna att stanna kvar vid sina hus, gå upp på taket och sopa. Visst, man kan tycka att de kunnat räkna ut det själva, men i ett sådant läge kanske instinkterna säger Fly! "Sweep the roof and don't stop" var det enda de behövde lära sig för att hela deras by skulle stå kvar och de inte skulle bli hemlösa. Less is more.

Hasta la vista, renlevnad

Jag hade blivit en sådan renlevnadsmänniska här under tiden i Manila. Ingen choklad, inget vin, öl, snacks eller andra onyttigheter på nästan en månad (inte för att jag valt det, utan för att det bara inte är så lätt att få tag på just här). Tills denna veckan! I måndags tog jag på mig fina kläder och lämnade stugan innan klockan 06 för att vi skulle hinna före rusningstrafiken till en annan del av stan. Men så tänkte rusningstrafiken också! Det tog oss nästan tre timmar att komma fram, och när vi klev in på hotellet där den stora invigningen av FN-veckan skulle hållas, så var banden klippta, talen talade och godsakerna uppätna. Jag hade inte ätit på 20 timmar och kände mig lite yr i huvet. Men vi var i alla fall i god tid till lunchen och den vandenour (vandenoir? vendenoire?) som hörde till galejet!Första gången sedan jag kom hit som jag ser havet faktiskt!

Och det jag skulle komma fram till var, att där bjöds det på vin och diplomater vill jag lova. Det passade ganska bra, jag tror att i alla fall jag blev mer diplomatisk efter några glas vin. Det är helt enkelt lättare att säga "Oh, terrific!" till allt och alla då.











Mingeltingel.












"Vår" utställning på invigningen.

Sedan har veckan fortsatt med två stora konferenser, National Women's Summit och Asia-Pacific NGO Forum on Beijing+15, som avslutas på lördag. Jag skriver mer om innehållet i dessa senare. Platsen som de hålls på ligger nära Filippinernas näst största shoppingmall, och därför har jag idag ätit en veggopizza och två stora fudge- och valnötsbrownies på det. Det ni. Inget ris! (lokala maten är tyvärr inget jag springer fort för) Nyttighet, out the window!























Som på julafton. Omväxlande mat! (Chokladbakelserna tog slut så snabbt att inte ens Usain Bolt skulle ha hunnit fånga dem på bild)

Halfway between the gutter and the stars

Titta, idag är det inte så mycket trafik! Den här vägen korsar jag varje dag när jag promenerar till jobbet. I övrigt så är 15-minuterspromenaden till kontoret ganska trevlig. Jag går över ett rekreationsområde och på gator där det inte är så mycket bilar. Bara att bo så nära jobbet att jag kan promenera dit, i Manila! tycker jag är fantastiskt bra.

Vissa dagar längtar jag hem. Hem till enkla saker, som att laga den frukost och mat jag vill ha (är inte van att äta ris varje dag i tre veckor i streck), svensk media eller att se stjärnorna! Men tänk om man bodde i en annan del av samma land som man befann sig i, och ändå inte kunde åka hem. Så är det för min chef Luz och konsulten "Bong". De kommer båda från Mindanao i södra Filippinerna, där ett krig och flera konflikter utspelar sig. Jag vet tyvärr inte så mycket om de här konflikterna, mer än att de är otroligt komplicerade. Det är inte så att det handlar om en typ av konflikt (vilket skulle vara lättare att analysera och transformera/hantera). Det är en etnisk, politisk, religiös konflikt, och en konflikt om naturresurser. Röda Korset-personal har blivit kidnappad och därför är FN väldigt noga med deras personal inte åker dit utan en security clearence, chaufför och andra försiktighetsåtgärder. Och det här godkännandet lämnar de i princip inte ut (om man inte tillhör ett rescue/relief-team som är tränat för dessa situationer). Om de mot förmodan får tillåtelse att åka för att hälsa på släktingar så måste de bo på hotell, inte hemma hos sina familjer, och från Manila ringer någon flera gånger per dag för att kolla så att de är okej. Väldigt mycket säkerhetsåtgärder going on! Inför tyfonerna har all personal i Manila utrustats med en katastrof-ryggsäck som innehåller det man kan behöva för att klara sig och kunna kommunicera om man blir strandad eller översvämmad.

Den här ljuvliga plånboken hittade jag på en marknad förra helgen. De gav mig ett sånt turistöverpris att Luz absolut inte tyckte jag skulle köpa den. En riktigt fiin, grön gammal Nina Ricci-plånbok är det och jag kunde inte sluta tänka på den.. Nästa vecka kom Luz till jobbet och gissa vad hon hade köpt för blott trettio riksdaler! Just min gröna plånka! Fin som snus.

Jag ber om ursäkt för alla sunkiga foton som jag lägger upp här, men tar inte med mig kameran så ofta nu för tiden då jag oftast ändå går och bär på min dator till och från jobbet och helst vill "sprida riskerna"..

Hundra hästar och mall-mentalitet

Jag skojar inte, det låter precis som jag kan tänka mig att det låter när hundra hästar springer över ett hustak, så mycket regnar det! Det är visserligen regnperiod, men under stora delar av dygnet är det soligt och fint, 30 grader varmt. När det ändå regnar är det inga halvmesyrer eller fuskverk inte. Och nu är nästa "supertyfon" på väg in, lagom till helgen. Det har varit knepigt att planera in något som innebär utomhusaktiviteter eller som ligger utanför stan under helgerna, eftersom man aldrig vet om man blir strandad någonstans. Därför har jag anammat Mall-mentaliteten och hänger på Shoppingmalls lika stora som Lycksele när jag är ledig, där man kan se film, äta och kolla in butiker, eller varför inte åka skridskor? Där finns såklart hyllvis med kinesiskt-importerat billigt ALLT, och också bland annat coola textilier av banan- och ananasträd, och pärlor från söderhavet.
Och så har någon verkligen tänkt till, för där finns också amnings-stationer, service - gillart!

UN designated editor

Jag vet att jag är väldigt sent ute i den här debatten, men fredspriset till någon som representerar världens största militärmakt!? Tror ni att han har skickat ett tackbrev till Bush?

Nåja, arbetet här på FN fortsätter för mig och just nu har jag blivit utsedd till redaktör för en stor rapport som handlar om UNDPs arbete med gender mainstreaming (kort och inte helt rättvist förklarat; hur UNDP ska maximera sin effektivitet och mainstreama genusperspektivet så att det finns överallt i hela organisationen, både internt hos de anställda och externt i projekten ute i landet, bland statliga tjänstemän och NGOs). Spännande!
Något som jag har förstått är viktigt när man skriver dokument för FN är diplomati. Min journalistiska arm gillar det inte, men reglerna är enkla. För att få gehör för sina idéer om förbättringar och få de högsta cheferna (Jackie Badcock) att lyssna och göra de förändringar som behövs, så måste man; skryta på UNDP för det fantastiska arbete de gör, påminna dem om att de väl vill ligga i framkant när det gäller gender mainstreaming så att andra FN-organisationer kan se och ta efter, och gärna få dem att tro att hela det här egentligen var deras banbrytande idé!

Ni som eventuellt funderar på en karriär inom FN bör tänka efter både en och två gånger. De som är anställda arbetar ofta för flera olika regionschefer i olika världsdelar, vilket innebär att inför varje kvartal, och omkring årsslutet när alla årliga rapporter ska levereras kan de ha fyra olika deadlines i fyra olika tidszoner.. De här karriäristerna gifter sig med sina jobb, och jag ska ju gifta mig med Jonatan! De som tidigare varit anställda och nu jobbar på konsultbasis har bättre betalt och mera fritid. Slutsats: Konsultkarriär, här kommer jag!

Annars jobbar jag mycket med CEDAW, Convention on the elimination of all forms of discrimination against women, pjuh en maratonlång titel! Filippinerna ratificerade den här konventionen redan 1981 men inte förrän för några år sedan, när min supervisor Luz anställdes, började folk lägga märke till att den existerade. Den innehåller en rad mer eller mindre självklara regler som bygger på alla lika, när det gäller lagar, reproduktiv hälsa, arbete, våld, ekonomiska och politiska förutsättningar, med mera. Implementeringen av CEDAW i Filippinerna är nu inne i fas två, vilket innebär att det lätta arbetet är gjort (nästan) och det svåra återstår.
Man har i flera år arbetat med att försöka ändra lagar och andra policydokument som tillåtit att man beter sig svinaktigt, och nu är den omfattande Magna Carta for Women alltså på väg att implementeras. När alla dokumenten är schyssta och på plats är det dags att jobba för att folk ska följa lagarna också. Nu kommer de verkliga förhållandena in i spelet. Och attityderna. Det kan ju se självklart ut på papper men som bekant finns det alltid glapp (ibland en avgrund) mellan de jure och de facto.. Jag har läst en hel del case studies i samband med det här. En som jag minns speciellt väl handlade om barn som spelar volleyboll i skolan. För att få vara med i barnlaget måste man vara yngre än 13 år. Och hur kontrollerar man det? Jo, en lärare bad tjejerna som ville spela volleyboll att dra ner trosorna så att han kunde besiktiga deras underliv i jakt på könshår för att klargöra om dom (som var 12 år) faktiskt var barn. Tjejerna vägrade och blev avstängda från gympan.

Jag vet att jag skrev att jag skulle berätta mer om reproduktiv hälsa-frågor för att det är så intressant och VÄLDIGT kontroversiellt här, men nu hinner jag inte skriva mer för idag.
Au revoir!

Det bor en gecko...

...i skåpet under diskbänken i vårt kök. Var fjärde gång som jag öppnar dörren för att kasta något sitter den på insidan av dörren och ramlar ner på golvet med ett splash-ljud. Varje gång hoppar jag i mina flipflops och ropar AH! Jag tror att vi gör varandra ungefär lika rädda. Sen skrattar vi gott.

Söndag på campus

Jag kan inte säga att jag gillar Manila fantastiskt mycket, hon har inte "det där" som man letar efter (och kan hitta!) i en smutsig, överbefolkad och på många ställen rätt farlig storstad. Hon kanske bara behöver mer tid, vem vet. Men något jag faktiskt tycker så mycket om är söndagar på campus. Campusområdet är fint med stora grönområden och stora härliga träd, men det mörks knappt under vardagarna. På söndagar däremot så är nästan hela campusområdet en bilfri zon (ett miljöinitiativ från en professor på universitetet) och massor av människor joggar, går och cyklar runt på gatorna. Inga jeepneys som tutar och bullrar och pruttar ut mörkgrå rök. Det luktar inte diesel, det luktar träd!!Idag har det varit en underbar dag, soligt och knappt trettio grader varmt (det är ju trots allt regnperiod). Tidigt imorse var jag ute och motionerade runt campus, tillsammans med alla andra. Ja, till och med bebisar är ute och motionerar med sina lära-gå-vagnar på söndagarna, och gubbar med käpp. Det är härligt att se, jag ha tänkt på hur de klarar leva i en miljö där det oavbrutet luktar avgaser. Och nu har jag städat hemma, plötsligt känns det lite mer hemma. Huset är inte så rent, så jag har liksom gått på tå och försökt att inte röra alltför mycket på vissa ställen, vilket känns som väldigt långt från hur man gör hemma, men nu har jag alltså gjort en söndagsinsats och det känns mycke bättre. Fast jag kommer inte att bo in mig alltför mycket, redan har två veckor gått och det är bara sex kvar innan jag åker till Bangkok igen!
Imorrn ska jag skriva lite mer om jobbet och några intressanta aspekter av jämställdhetsarbete på Filippinska... Bland annat så finns här fortfarande ett helt gäng mycket märkliga lagar och regler som man skulle kunna tro hörde till 1800-talet.

Den här mosaikstatyn står utanför universitetets Center for Women's Studies, och det är min super Luz, landlady Lucy och hjälte Cora som har gett upphov till och designat den! (Stolt :))









Statyn av den nakna mannen får varje år som följd att universitetets manliga studenter springer nakna runt skolan en dag.

Grönt ljus åt alla

Det är i trafiken i Manila som överbefolkningen märks tydligast för en besökare som bara sett utvalda, mer representativa delar av stan. Ingen kommer undan trafiken, vare sig man vill eller inte. Ofta när vi åker till möten i en annan del av stan, lämnar jag huset innan klockan sex på morgonen för att undvika värsta morgonrusningen. Och ändå! Det är som ett hav populerat av plåt, olja och avgaser. Fyrfiliga vägar har alltid sex bilar i bredd, som försöker köra serpentinbana för att hinna före de andra. Jeepneys (ombyggda jeepar från andra världskriget som används för kollektivtrafik) stannar inte för någon, och bussarna är farligare än vithajar. De flesta av dom ägs privat och chaufförerna får betalt på ackord. Det gäller alltså att köra så många turer som möjligt under ett arbetspass. Då är det inte läge att stanna för rött ljus, inte! Lethal! Manila är till ytan inte en speciellt stor stad, men det kan ta mellan 15 minuter och 3,5 timmar att ta sig till en annan del av den. Ikväll är det spansk filmfestival i Makati, vi ska se tre filmer i rad för att det ska kännas värt the drive :)

Imorrn ska jag skriva mer om ett intressant möte/forum som jag va på härom dagen, som handlade om reproduktiv hälsa.

"Here you're just another apple. But in Japan youre an exotic fruit, like an orange, which is rare there" - Kramer

Ja, ungefär så känns det här också. Jag har ännu inte sett någon viting, förutom inom FN-kontoret:s väggar. Vilket innebär att filipinosarna(?) sett mig... Förutom att titta, säga hej och vilja ta i hand så är de flesta väldigt måna om att hjälpa mig och att jag har det bra. Vilket är fantastiskt, om man behöver hjälp. Min självständiga själ känner sig som en soffpotatis. Min roommate Jerome, som kanske är 17 år, eskorterar mig till shoppingcentret som ligger fem minuter bort (om jag inte lyckas övertala honom om att jag kommer överleva), och frågar mig ständigt om jag behöver något.
J:"Do you need anything?"
L:"No, thanks I'm good"
J:"Just tell me if you need anything"
L:"Ok, I will" och fem minuter senare säger han
J:"Would you like a cup of coffee or something to eat?" En söt kaka det där.
Jag vet inte om jag har nämnt att Filipinos tycker om att äta. Min supervisor Luz är absolut inget undantag, och hon vill dessutom också gärna ta hand om mig. De ser det som sitt uppdrag att deras gäster (jag) väger i alla fall några kilo tyngre när de lämnar Manila än när de kom. Den första veckan hade jag svårt att keep up! En dag åt vi lunch två gånger. Och så var jag tvungen att få i mig lite fisk och ris till middag för att de skulle vara nöjda med sin insats. En morgon när Luz hämtade mig och jag inte hunnit äta frukost, insisterade hon på att vi skulle stanna på vägen. Jag hittade inget förutom frukt och tyckte att det var helt okej. Det tyckte inte hon. När vi kom till kontoret hade hon smugit med två stora, stekta och sockerdränkta bananer som jag skulle äta. Visserligen frukt, men sockerchocken var övermäktig. Just nu går det i alla fall inte så bra för dem med detta (då jag inte ätit mer än fibercrackers och yoghurt de senaste tre dygnen), och gissa om de är förtvivlade över att jag tackar nej till allt de erbjuder.
En national-dessert. Babinka, riskaka, med ägg och kokosmjölk i. Smakar lite som en blandning mellan pannkaka och söt omelett.

Det mesta av maten är ganska oljig, och innehåller mycket kött. Men jag har hittat en favoritrestaurang bara ett kvarter från mitt hus som har mycket vegetariskt, yehaa! Jag måste bara skynda mig när jag går dit och köper mat, innan studenterna tar mod till sig och frågar chans.
Student: "Var kommer du ifrån?"
Linn: "Sverige"
S:"Har du någon pojkvän?"
L: "Ja"
S: "Vill du bli min flickvän?"
L: "Nej tack, jag har en pojkvän"
S: "Men du sa ju att du inte hade nån pojkvän, du ljög för mig"
Hur argumenterar man mot det!?

Trafiken i Manila är värt ett helt eget kapitel, men härom dagen körde Luz mot rött i en korsning där det var poliskontroll, och två arga poliser kom springande. Först talade de högt och upprört till henne och sen såg de mig. Då sken de upp och hälsade artigt. Sen chattade de iväg om hur vacker de tyckte att jag va i omkring 30 sekunder tills nästa bil körde mot rött, och så önskade de oss en trevlig dag och lät oss åka. The life of an alien. Same, same but different.

Och till alla nyfikna vänner! Jag och Jonatan har smått börjat smida bröllopsplaner. Vi funderar på att gå "all in" i början av nästa sommar. Det är en väldig massa beslut som ska tas inför detta märker jag redan. Just nu har vi bland annat en intressant diskussion om tro, religion, gud, kristendom.. Inget är helt bestämt men jag håller er uppdaterade här! Kramar

Svag dag

Jag mår pyton och ömkligt och är svag idag. Kroppen värker, cement i huvudet, fryser, svettas, mår illa.. Har jag glömt nåt? Har i alla fall tuggat ner ett kex och en yoghurt det senaste dygnet. Varför ska man alltid stoppa i sig nåt man får ångra! Igår spenderade vi eftermiddagen med att diskutera en ny omfattande Filippinsk lag "Magna Carta for women" som ska skapa schyssta förhållanden för utsatta kvinnor, och hur den ska tillämpas i praktiken. I samband med det bjöds det på tvivelaktig mat som kallnat, jag skulle ha förstått!

En annan sak är det när UNDP launchade sin Human Development Report 2009 häromdagen. Kolla in den här kristallkronan! Samma storlek som projektorskärmen, och den va stor. Maten var ungefär i samma klass.
Orkar inte skriva mer idag, nu ska jag gå hem och bädda ner mig djupt i min säng och titta på Gudfaderntriologin, det borde vara en bra kur. Saknar min säng hemma! Och Jonatan! Ynkligt nog? ;)

Ha det så bra vänner! Och förresten, vad ni än gör idag gå inte och bli gravida! Det kanske kan vara så att jag går och gifter mig på storktidsavstånd :)
Kram!

Om Filipino

Vad gillar ni underrubrikerna på de Filippinska dagstidningarna? The Tribune – Without Fear or Favor. Eller The Daily Inquirer - Balanced news, Fearless views. Oberoende liberal kan känna sig akterseglad, tycker jag!
Jag har aldrig tidigare i mitt liv varit på en arbetsplats där det skrattas så mycket som här. Och det i en stad som är korrumperad, överbefolkad, förorenad och där så många är fattiga, och som DESSUTOM precis drabbats av katastrofen "Ondoy" med svåra översvämningar att återhämta sig från.. De skrattar även när de berättar om dystra saker som att hela deras undervåning är täckt av lera och vatten, och hur de under tidigare tyfoner sökt sina försvunna släktingar i flera dagar, för att hitta dom hos en faster, levande såklart. Dessutom skrattar de åt allt som är inte är riktigt rumsrent, som att inför varje möte med chefen för alla FN-institutioner i Filippinerna måste de säga hennes namn och skratta för att få det ur vägen. Den arma kvinnan heter Jackie Badcock! Häromdagen såg jag en bild i tidningen av några kvinnor med lervatten upp till armhålorna och barna på ryggen, som när de ser kameran skrattar och vinkar till fotografen! "Oj, va mycke regn det kom, haha" (ungefär som Robert Gustavsson i den där tågfilmen, Skenbart, när han ursäktar sig för allt =)) Om dom inte har nånting, så har dom i alla fall skratt.

Filipino-kultur är verkligen speciell. Eftersom både spanjorerna och amerikanerna ville "rädda" Filippinerna, och spenderade en hel del tid och energi här under krigen och kolonialtiden så är influenserna tydliga, både i språket och i kulturen de lever. Dessutom har de ju en asiatisk kultur som gör en spännande mix. Folket har genom åren utvecklat en solid anti-statsmakt-rörelse, först genom att inte gilla spanjorerna, sedan amerikanerna och nu den Filippinska regeringen. De litar inte på att regeringen ska lösa deras problem utan förlitar sig endast till sina familjer och vänner. Människor som under översvämningarna klättrat upp på sina tak och suttit där flera dagar ville inte bli räddade när räddningspatruller väl kom, för att de var rädda att deras hem skulle bli plundrat. De som ändå lät sig evakueras fick sina hem plundrade. Mänsklig säkerhet är inget lyckat projekt.

Jag har lärt mig lite tagalog, som deras eget språk heter, men det är så trassligt eftersom de blandar det språket med spanska och engelska ord. När de pratar engelska blandar de in spanska ord och tagalog.. Man skulle kunna kalla det ett bastardspråk! Det kan låta ungefär så här.
I went to that Korean place naman pero wala they didn't have the babinka, diba!? Lätt att veta när man ska välja vilket språk, right!?

Min insamlade arsenal inför tyfon nummer två, Pepeng. Konserver, snacks, vatten, värmeljus (jag fick de sista i butiken) och en ficklampa som jag fått låna.

Den här lampfoten i form av en hjort är den enda inredningsdetaljen jag har på mitt rum. Vad tycks?

From the top

Jag har tillslut samlat ihop mig och startat en blogg, as promised! Det va svårt, alla mina vanliga nicknames var redan upptagna. Jag har knorrat länge över det här med blogg, det är ju inte så personligt men jag inser att det tyvärr inte finns tid till att mejla alla som vill veta hur jag har det och därför kommer jag här skriva om tiden i Manila. För er som inte vet, gör jag praktik på FN i Manila, där jag jobbar med frågor som rör kvinnors rättigheter och jämställdhet inom UNIFEM. Bloggen blir kanske hälften jobb, hälften privat jazz, så om du vill ha mer tekniska detaljer om vad jag gör på kontoret eller på fältet hela dagarna, mejla mig! Jag kollar min privata mejl nån gång ibland, men vill ni mejla mig på jobbet är det:
linn@unifem-eseasia.org
Och for er som inte vet sa befinner jag mig har!
Manila, The Philippines

Redan har en vecka gått och det finns en hel del att berätta om. Men jag tar det från början. Förra fredagen va en early bird-morgon som startade redan klockan fem, med att jag körde upp och tog motorcykelkörkort! Det här har jag nästan redan glömt efter allt annat som hänt. Sen packade jag väskorna, gick på after work, och åkte på kvällen från Malmö till Köpenhamn för att ta flyget till Bangkok. Lång dag! Att säga hejdå till Jonatan på stationen var ingen rolig stund..

Efter sju timmars bidan på flygplatsen i Bangkok fick jag veta att flyget till Manila var inställt. På grund av en ruskig tyfon ställdes all flygtrafik in, telefonlinjer och elektricitet fungerade inte och under 6 timmar kom det mer regn än under en hel normal regnperiods-månad i Manila. Inte sen 1967 har de fått såna regnmängder, och många delar av stan drunknade under en och en halv meter vatten. Jag fick ta mina grunkor och åka in till stan. Tio på en lördagkväll, jag behövde något välbekant, och det stavas Khao San Road! Pad Thai och marknadskoll, vila och väntan. På söndag kväll kom jag med planet till Manila efter allt. Anlände vid femtiden på morgonen och en lady som heter Corazon hämtade mig med sin chaufför. I bilen på väg till hennes boning fick jag veta att hon bland annat varit minister och chef för Röda Korset i Filippinerna, nu är hon generalsekreterare för en stor internationell anti-korruptions-organisation. Det enda jag kunde tänka var "varför hämtar HON en svensk praktikant på flyget klockan fem på morgonen?" Fick sova hos henne två timmar och sedan hade hon dukat upp en svindlande stor frukost, som bara jag skulle äta av. Fick i mig en femtedel, och så åkte vi till "mitt" hus, the quaint faculty cottage, som var det enda jag egentligen fått veta om det. Pittoreskt kan ju vara i princip vad som helst! Brokigt och skevt eller puttrigt och romantiskt.. Det är ett mysigt litet blått hus med en otämjd trädgård, som Corazon har "ärvt" av en gammal professor som hon tagit hand om och som gått bort nyligen. Så här ser det ut från utsidan!
Jag delar huset med Lucy som har chefat på UNIFEM i Bangkok men nu jobbar som konsult för FN, och hennes två syskonbarn, Lito och Jerome. Jag har ett litet, enkelt rum med en säng och ett skrivbord. Helt okej! Förutom att rummet från början luktade ungefär som välanvända endollarsedlar, och bingen har formen av en taknock. Jag har ännu inte bestämt mig för var det är bäst att ligga, på själva krönet eller på slänten..

Allrummet, och Cora som kom på besök en kväll.

Nedan köket, och mitt rum. Man kan liksom inte stå i rummet och fota det samtidigt.