Halfway between the gutter and the stars

Titta, idag är det inte så mycket trafik! Den här vägen korsar jag varje dag när jag promenerar till jobbet. I övrigt så är 15-minuterspromenaden till kontoret ganska trevlig. Jag går över ett rekreationsområde och på gator där det inte är så mycket bilar. Bara att bo så nära jobbet att jag kan promenera dit, i Manila! tycker jag är fantastiskt bra.

Vissa dagar längtar jag hem. Hem till enkla saker, som att laga den frukost och mat jag vill ha (är inte van att äta ris varje dag i tre veckor i streck), svensk media eller att se stjärnorna! Men tänk om man bodde i en annan del av samma land som man befann sig i, och ändå inte kunde åka hem. Så är det för min chef Luz och konsulten "Bong". De kommer båda från Mindanao i södra Filippinerna, där ett krig och flera konflikter utspelar sig. Jag vet tyvärr inte så mycket om de här konflikterna, mer än att de är otroligt komplicerade. Det är inte så att det handlar om en typ av konflikt (vilket skulle vara lättare att analysera och transformera/hantera). Det är en etnisk, politisk, religiös konflikt, och en konflikt om naturresurser. Röda Korset-personal har blivit kidnappad och därför är FN väldigt noga med deras personal inte åker dit utan en security clearence, chaufför och andra försiktighetsåtgärder. Och det här godkännandet lämnar de i princip inte ut (om man inte tillhör ett rescue/relief-team som är tränat för dessa situationer). Om de mot förmodan får tillåtelse att åka för att hälsa på släktingar så måste de bo på hotell, inte hemma hos sina familjer, och från Manila ringer någon flera gånger per dag för att kolla så att de är okej. Väldigt mycket säkerhetsåtgärder going on! Inför tyfonerna har all personal i Manila utrustats med en katastrof-ryggsäck som innehåller det man kan behöva för att klara sig och kunna kommunicera om man blir strandad eller översvämmad.

Den här ljuvliga plånboken hittade jag på en marknad förra helgen. De gav mig ett sånt turistöverpris att Luz absolut inte tyckte jag skulle köpa den. En riktigt fiin, grön gammal Nina Ricci-plånbok är det och jag kunde inte sluta tänka på den.. Nästa vecka kom Luz till jobbet och gissa vad hon hade köpt för blott trettio riksdaler! Just min gröna plånka! Fin som snus.

Jag ber om ursäkt för alla sunkiga foton som jag lägger upp här, men tar inte med mig kameran så ofta nu för tiden då jag oftast ändå går och bär på min dator till och från jobbet och helst vill "sprida riskerna"..