"Here you're just another apple. But in Japan youre an exotic fruit, like an orange, which is rare there" - Kramer

Ja, ungefär så känns det här också. Jag har ännu inte sett någon viting, förutom inom FN-kontoret:s väggar. Vilket innebär att filipinosarna(?) sett mig... Förutom att titta, säga hej och vilja ta i hand så är de flesta väldigt måna om att hjälpa mig och att jag har det bra. Vilket är fantastiskt, om man behöver hjälp. Min självständiga själ känner sig som en soffpotatis. Min roommate Jerome, som kanske är 17 år, eskorterar mig till shoppingcentret som ligger fem minuter bort (om jag inte lyckas övertala honom om att jag kommer överleva), och frågar mig ständigt om jag behöver något.
J:"Do you need anything?"
L:"No, thanks I'm good"
J:"Just tell me if you need anything"
L:"Ok, I will" och fem minuter senare säger han
J:"Would you like a cup of coffee or something to eat?" En söt kaka det där.
Jag vet inte om jag har nämnt att Filipinos tycker om att äta. Min supervisor Luz är absolut inget undantag, och hon vill dessutom också gärna ta hand om mig. De ser det som sitt uppdrag att deras gäster (jag) väger i alla fall några kilo tyngre när de lämnar Manila än när de kom. Den första veckan hade jag svårt att keep up! En dag åt vi lunch två gånger. Och så var jag tvungen att få i mig lite fisk och ris till middag för att de skulle vara nöjda med sin insats. En morgon när Luz hämtade mig och jag inte hunnit äta frukost, insisterade hon på att vi skulle stanna på vägen. Jag hittade inget förutom frukt och tyckte att det var helt okej. Det tyckte inte hon. När vi kom till kontoret hade hon smugit med två stora, stekta och sockerdränkta bananer som jag skulle äta. Visserligen frukt, men sockerchocken var övermäktig. Just nu går det i alla fall inte så bra för dem med detta (då jag inte ätit mer än fibercrackers och yoghurt de senaste tre dygnen), och gissa om de är förtvivlade över att jag tackar nej till allt de erbjuder.
En national-dessert. Babinka, riskaka, med ägg och kokosmjölk i. Smakar lite som en blandning mellan pannkaka och söt omelett.

Det mesta av maten är ganska oljig, och innehåller mycket kött. Men jag har hittat en favoritrestaurang bara ett kvarter från mitt hus som har mycket vegetariskt, yehaa! Jag måste bara skynda mig när jag går dit och köper mat, innan studenterna tar mod till sig och frågar chans.
Student: "Var kommer du ifrån?"
Linn: "Sverige"
S:"Har du någon pojkvän?"
L: "Ja"
S: "Vill du bli min flickvän?"
L: "Nej tack, jag har en pojkvän"
S: "Men du sa ju att du inte hade nån pojkvän, du ljög för mig"
Hur argumenterar man mot det!?

Trafiken i Manila är värt ett helt eget kapitel, men härom dagen körde Luz mot rött i en korsning där det var poliskontroll, och två arga poliser kom springande. Först talade de högt och upprört till henne och sen såg de mig. Då sken de upp och hälsade artigt. Sen chattade de iväg om hur vacker de tyckte att jag va i omkring 30 sekunder tills nästa bil körde mot rött, och så önskade de oss en trevlig dag och lät oss åka. The life of an alien. Same, same but different.

Och till alla nyfikna vänner! Jag och Jonatan har smått börjat smida bröllopsplaner. Vi funderar på att gå "all in" i början av nästa sommar. Det är en väldig massa beslut som ska tas inför detta märker jag redan. Just nu har vi bland annat en intressant diskussion om tro, religion, gud, kristendom.. Inget är helt bestämt men jag håller er uppdaterade här! Kramar