UN designated editor

Jag vet att jag är väldigt sent ute i den här debatten, men fredspriset till någon som representerar världens största militärmakt!? Tror ni att han har skickat ett tackbrev till Bush?

Nåja, arbetet här på FN fortsätter för mig och just nu har jag blivit utsedd till redaktör för en stor rapport som handlar om UNDPs arbete med gender mainstreaming (kort och inte helt rättvist förklarat; hur UNDP ska maximera sin effektivitet och mainstreama genusperspektivet så att det finns överallt i hela organisationen, både internt hos de anställda och externt i projekten ute i landet, bland statliga tjänstemän och NGOs). Spännande!
Något som jag har förstått är viktigt när man skriver dokument för FN är diplomati. Min journalistiska arm gillar det inte, men reglerna är enkla. För att få gehör för sina idéer om förbättringar och få de högsta cheferna (Jackie Badcock) att lyssna och göra de förändringar som behövs, så måste man; skryta på UNDP för det fantastiska arbete de gör, påminna dem om att de väl vill ligga i framkant när det gäller gender mainstreaming så att andra FN-organisationer kan se och ta efter, och gärna få dem att tro att hela det här egentligen var deras banbrytande idé!

Ni som eventuellt funderar på en karriär inom FN bör tänka efter både en och två gånger. De som är anställda arbetar ofta för flera olika regionschefer i olika världsdelar, vilket innebär att inför varje kvartal, och omkring årsslutet när alla årliga rapporter ska levereras kan de ha fyra olika deadlines i fyra olika tidszoner.. De här karriäristerna gifter sig med sina jobb, och jag ska ju gifta mig med Jonatan! De som tidigare varit anställda och nu jobbar på konsultbasis har bättre betalt och mera fritid. Slutsats: Konsultkarriär, här kommer jag!

Annars jobbar jag mycket med CEDAW, Convention on the elimination of all forms of discrimination against women, pjuh en maratonlång titel! Filippinerna ratificerade den här konventionen redan 1981 men inte förrän för några år sedan, när min supervisor Luz anställdes, började folk lägga märke till att den existerade. Den innehåller en rad mer eller mindre självklara regler som bygger på alla lika, när det gäller lagar, reproduktiv hälsa, arbete, våld, ekonomiska och politiska förutsättningar, med mera. Implementeringen av CEDAW i Filippinerna är nu inne i fas två, vilket innebär att det lätta arbetet är gjort (nästan) och det svåra återstår.
Man har i flera år arbetat med att försöka ändra lagar och andra policydokument som tillåtit att man beter sig svinaktigt, och nu är den omfattande Magna Carta for Women alltså på väg att implementeras. När alla dokumenten är schyssta och på plats är det dags att jobba för att folk ska följa lagarna också. Nu kommer de verkliga förhållandena in i spelet. Och attityderna. Det kan ju se självklart ut på papper men som bekant finns det alltid glapp (ibland en avgrund) mellan de jure och de facto.. Jag har läst en hel del case studies i samband med det här. En som jag minns speciellt väl handlade om barn som spelar volleyboll i skolan. För att få vara med i barnlaget måste man vara yngre än 13 år. Och hur kontrollerar man det? Jo, en lärare bad tjejerna som ville spela volleyboll att dra ner trosorna så att han kunde besiktiga deras underliv i jakt på könshår för att klargöra om dom (som var 12 år) faktiskt var barn. Tjejerna vägrade och blev avstängda från gympan.

Jag vet att jag skrev att jag skulle berätta mer om reproduktiv hälsa-frågor för att det är så intressant och VÄLDIGT kontroversiellt här, men nu hinner jag inte skriva mer för idag.
Au revoir!